Årets Äventyr™
Ansökan är nu stängd till Årets Äventyr...
Har du ett äventyr du drömmer om att genomföra? Vi delar varje år ut ett stipendium till ett stort eller litet äventyr, du behöver inte vara äventyrare för att söka eller få stipendiet. VI HAR SEDAN STARTEN DELAT UT NÄSTA 500.000 sek
Det enda du behöver göra är att beskriva ditt äventyr och skicka in det till oss så är du med och har chansen att få en ekonomisk hjälp med att genomföra din dröm...
|
|
Årets stipendiat 2022
Årets Äventyr - Stipendium 2022
Tilldelas Sanna Ghotbi och Benjamin Ladraa - Stockholm den 11 maj 2022
Den 15:e maj kommer Sanna och Benjamin påbörja ett två år långt cykeläventyr. De kommer att cykla över 40 000 km, motsvarande ett varv runt
ekvatorn, med start i Göteborg och planerad målgång i Västsahara. Rutten passerar genom ett trettiotal länder och med skiftande terräng och klimat från Rajastan, Saharas Öken till Sydostasiens täta djungel.
Sanna och Benjamin har förberett sig under flera års tid och gjort en detaljerad plan för hela cyklingen utifrån terräng, väder och platser med noggrant uträknade sträckor för varje dag. De har testad och anpassat sina cyklar för att klara den tuffa resan samt utbildat sig i första hjälpen och att reparera sina
cyklar. De har också gjort gedigen research om de olika länderna de skall cykla igenom, bla genom att läsa ett femtiotal böcker.
De kommer att dokumentera resan genom att filma och ta bilder, samt löpande publicera inlägg i olika sociala medier. Tanken är också att göra en dokumentärfilm kring projektet. Sanna och Benjamin kommer också att använda äventyret för att skapa uppmärksamhet kring den humanitära situationen i Västsahara där folket till stor utsträckning lever i flyktingläger under svåra förhållanden. Detta är också anledningen till att äventyret avslutas i just Västsahara.
Stipendiet på 20.000 kr kommer att användas till resekostnader som mat, boende, visum och till viss utrustning som behövs för äventyret.
Äventyret kan följas på sociala medier under namnet Solidarity Rising och www.solidarityrising.com
Prisceremonin för både årets kvinnliga och manliga äventyrare och även årets äventyr stipendium äger rum lördagen den 28 Maj i samband med Adventure Academys 10 - års jubileum.
Tilldelas Sanna Ghotbi och Benjamin Ladraa - Stockholm den 11 maj 2022
Den 15:e maj kommer Sanna och Benjamin påbörja ett två år långt cykeläventyr. De kommer att cykla över 40 000 km, motsvarande ett varv runt
ekvatorn, med start i Göteborg och planerad målgång i Västsahara. Rutten passerar genom ett trettiotal länder och med skiftande terräng och klimat från Rajastan, Saharas Öken till Sydostasiens täta djungel.
Sanna och Benjamin har förberett sig under flera års tid och gjort en detaljerad plan för hela cyklingen utifrån terräng, väder och platser med noggrant uträknade sträckor för varje dag. De har testad och anpassat sina cyklar för att klara den tuffa resan samt utbildat sig i första hjälpen och att reparera sina
cyklar. De har också gjort gedigen research om de olika länderna de skall cykla igenom, bla genom att läsa ett femtiotal böcker.
De kommer att dokumentera resan genom att filma och ta bilder, samt löpande publicera inlägg i olika sociala medier. Tanken är också att göra en dokumentärfilm kring projektet. Sanna och Benjamin kommer också att använda äventyret för att skapa uppmärksamhet kring den humanitära situationen i Västsahara där folket till stor utsträckning lever i flyktingläger under svåra förhållanden. Detta är också anledningen till att äventyret avslutas i just Västsahara.
Stipendiet på 20.000 kr kommer att användas till resekostnader som mat, boende, visum och till viss utrustning som behövs för äventyret.
Äventyret kan följas på sociala medier under namnet Solidarity Rising och www.solidarityrising.com
Prisceremonin för både årets kvinnliga och manliga äventyrare och även årets äventyr stipendium äger rum lördagen den 28 Maj i samband med Adventure Academys 10 - års jubileum.
Årets stipendiat genomför solo-vandringen CDT genom hela amerika
Anders Wigren får stipendiet Årets Äventyr för hans kommande vandring längst The Continental Divide National Scenic Trail genom Amerika, den bitvis omärkta leden upprättades redan 1978 och är dryga 5000 km och går från Mexico upp till Kanada.
Anders är första Svensk som tar sig an denna mycket krävande solo vandringen. Leden följer Amerikanska kontinentens vattenspricka som går längs Klippiga Bergen och delar landet. Vandringen beräknas ta ca 5 månader och Vandringen är tuff och ställer stora krav på navigeringskunskap, fysisk och mental uthållighet.
|
|
|
|
Året Äventyr - 2017 års stipendium gick till det storslagna äventyret "Peak Lenin"
Douglas Asplund är årets Äventyrs Stipendiat. Han får stipendiet för sitt kommande äventyr Peak Lenin. Juryn gillar upplägget om Douglas kommer att starta under våren 2017. Han kommer att genomföra bestigningen och resan själv, utan guide och siktar på att äventyret tar ca 10 veckor. Douglas kommer att flyga ner till Krigizistan och sedan sätta sig på cykeln för att trampa de sista 800 km till bergets fot.
Peak Lenin är 7134 meter högt, toppen ligger på gränsen mellan Tadzjikistan och Kirgizistan och är den näst högsta punkten i de båda länderna. Berget bestegs första gången 1928 av en tysk expedition. Det finns idag 16 etablerades rutter uppför berget. Nio på södra sidan och sju på de norra sluttningarna. Vilken Douglas väljer återstår att se, vi önskar honom lycka till och ser fram emot att följa honom under våren.
Peak Lenin är 7134 meter högt, toppen ligger på gränsen mellan Tadzjikistan och Kirgizistan och är den näst högsta punkten i de båda länderna. Berget bestegs första gången 1928 av en tysk expedition. Det finns idag 16 etablerades rutter uppför berget. Nio på södra sidan och sju på de norra sluttningarna. Vilken Douglas väljer återstår att se, vi önskar honom lycka till och ser fram emot att följa honom under våren.
Stort grattis till johanna johansson
|
Årets Äventyr stipendiet 2016
Johanna Johansson – Cykla genom Europa Johanna Johansson äventyr består i att cykla från hav till hav genom Europa och genomföra ett äventyr med en kvinna från respektive land hon passerar. Den totala cykelsträckan kommer att landa på cirka 340 mil. Starten sker i Gdansk och äventyret avslutas i Aten. De länder hon kommer att passera är Polen, Slovakien, Ungern, Serbien, Kosovo, Makedonien och Grekland. Syftet med äventyret är att kombinera en fysisk utmaning, uppleva vacker natur, möta lokalbefolkning, upptäcka nya platser samt ta del av ländernas kultur. Johanna vill också som ung kvinna på äventyr också få en inblick i hur äventyrsklimatet ser ut för kvinnor i de länder hon besöker. Därför kommer hon att möta upp en kvinna från respektive land och genomföra någon form av äventyr tillsammans med denne. Johanna säger också att syftet med att dela mitt äventyr med en kvinna från varje land, förutom själva mötena, är att få insikter om äventyrs klimatet för kvinnor. Jag vill att vi ska dela våra olika och liknande åsikter när kommer till utomhusaktiviteter, hur det är att vara en kvinna som soloartist på äventyr och den värld vi lever i. När jag tillslut genomfört mitt äventyr och alla mina möten jag vill kunna göra jämförelser. Exempel på frågor som jag skulle vilja svara är om det finns en plats för kvinnlig äventyr, om vi skulle ha haft olika åsikter om vågat beroende födelseland, om vi skulle ha träffat olika typer av förväntningar när det gäller livsval, etcetera. Läs mer om AdventureShare... Men jag ska inte börja i slutet, här kommer några av mina intryck från det att jag passerade gränsen från Makedonien. Några ord som kommer att dyka upp är hetta, svett, backar, möten, Konstantina, lukt av döda djur, olivlundar, havet och hjälpsamhet. Alla de möten jag har haft har verkligen berikat denna tripp, de planerade äventyrsmötena visste jag om att jag hade att se fram emot, men tänker här på alla spontana möten. Passerade gränsen mot Grekland tidig morgon och första mötet kom fort, det var en man som bjöd in mig att ta min cykelpaus i hans trädgård. Jag fick äta från hans egna tomater, gurka och paprika plus en kaffe på det. Tar också med mitt stopp i Neo Monastiraki. Stannade där hungrig efter cirka 75 km i kuperat landskap. Åt mat och drack kaffe och blev sittande där för laddning av telefon och för internetfix. Paschalis som jobbade på kaféet började prata med mig och strax hade jag en öl framför mig. Efter inte alltför lång tid kom en till öl ut ☺. Räckte för att bli lite dizzy och gav dessutom känslan att det kanske skulle vara färdigcyklat för dagen. Och så blev det, nästan i alla fall. Paschalis erbjöd mig dusch och sängplats i hans hem och vi for dit, jag på cykeln, han i pickupen (han envisades att han kunde ta mig och cykel, men i andan att ta mig fram per egen maskin trampade jag de 6 km istället, medan han antagligen fick sin livs mest långsamma bilfärd hem). Fick superbt god mat tillagad av hans mormor, vi besökte puben, vi åt natta-souvlaki och innan sängen tog Paschalis fram gitarren och drog av några grekiska sånger. Ett möte av mycket liknande karaktär följde även dagen efter! |
ÅRET ÄVENTYR 2015
Vi säger ett stort GRATTIS till Sofia Johansson som får stipendiet Årets Äventyr 2015
och 40 000 SEK till sitt äventyr "Fjälldrottningen".
och 40 000 SEK till sitt äventyr "Fjälldrottningen".
|
Juryns motivering:
Årets äventyr kombinerar storslagen miljö, branta berg med en bedrift att som första svenska fullfölja utmaningen. Fjälldrottningen, ett äventyr i spektakulär fjällmiljö i norska Romsdalen där klättring upp på sju bergstoppar belönas med den eftertraktade utmärkelsen Fjälldrottning. Genom att klättra fjälldrottningens 7 bergstoppar ger sig Sofia Johansson ut på ett äventyr i storslagen natur med vidsträckta vyer och gäckande stup för att i juli 2015 som första svensk tjej slutligen belönas med utmärkelsen. Läs artikeln om Sofias Äventyr i Norge: |
|
När sommaren spelar ett spratt, naturen vänder bredsidan till och omgivningen bjuder på en fullständig knock-out, ja då mår man!
Sedan december 2014 har jag laddat och planerat inför mitt livs utmaning. Jag är kanotisten som sommaren 2015 skulle byta min paddel mot klättersele och rep, redo att möta nya utmaningar. Mitt sikte var inställt på Romsdalen i Norge, där jag hört talas om 7 mytomspunna bergstoppar där mitt mål var att bestiga alla 7 på lika många dagar, erövra utmärkelsen Fjälldrottning och med det också bli Sveriges första Fjälldrottning.
Romsdalen är en riktig pärla med slingrande fjordlandskap och skarpa bergstoppar som reser sig mot himlen. Om vykorten är vackra, är sanningen flerfaldigt dramatisk. Dom allra flesta som kommer till området är bilturister som kör upp och ner för Trollstigen, en helt galen bilväg som kränger sig upp i bergen med en stigning på hela 850 m. Vid toppen av Trollstigen finns en välbesökt turistanläggning där man kan blicka ut över dalen nedanför och inte mindre än 3 av mina delmål, Store Trolltind, Kungen och Drottningen.
Visst finns friluftentusiaster som besöker området av samma anledning som jag, men med tanke på hur dramatiskt landskapet är och hur lättillgängligt de äventyrliga fjällen ändå ligger, förvånar det mig att inte fler öppnar bildörren och kliver ut.
Mitt mål var att bestiga 7 bergstoppar på 7 dagar, Store Vengetind, Store Trolltind, Kvanndalstind, Juratind, Kungen, Drottningen och Romsdalshorn. Turordningen hade jag noggrant lagt upp för att skaffa mig värdefull erfarenhet längs med vägen. När jag den 25e juni rullade iväg mot Norges västkust var jag redo för uppgiften!
Jag hade fått väderrapporter från Romsdalen som vittnade om en extremt sen vår och sommar och att det förmodligen skulle kunna vara ganska blött och en del snö kvar även i slutet på juni och början av juli. Men ingen visste helt klart hur det skulle se ut på och kring topparna.
Planen var att ta första toppen den 28e juni, men då väderförhållandena såg riktigt fina ut den 27e, bestämde jag mig för att en dag tidigare på egen hand se efter hur det egentligen låg till med vatten och snö.
Innan äventyret ens hade börjat på riktigt fick jag mig en ordentlig chock! Snödjupet gick till midjan på vissa ställen och i den värme som precis dragit in var snön mjuk och laviner smällde runt omkring mig i dalgången. Ekot från lavinerna och den snömassa som rasade gjorde mig oroväckande tveksam till fortsättningen. När jag återvände efter den avbrutna turen var solen det enda som fortfarande sken. Skulle jag behöva avbryta innan jag ens börjat och återvända senare på hösten, eller rent av nästa år?!
Inför den riktiga starten dagen därpå är jag idag tacksam för den misslyckade smygstarten. Det gjorde att jag fick chans att diskutera läget med skid- och klätterlegenden Halvor Hagen som inte föga förvånande rekommenderade mig att ta med skidor dagen därpå. Skidor?? Öh, ja visst! Skidor ingick visserligen inte i grundpackningen, jag hade ju planerat ett sommaräventyr, men med lite hjälp från äventyrsoasen Romsdallodge var även det fixat. Vad som än händer, ordnar det sig som Svärfar brukar säga. Till klättringspremiären stod jag så med pjäxor på fötterna, ett par skidor i handen och Halvor vid min sida.
Det blev en lång dag. Jag älskar uppförsbacke och långsamt gnet för att nå ett mål! Det är då mina tankar mår som bäst, blir rena och klara. Vi malde på Halvor och jag. Timmarna passerade. Där backarna blev för branta fick vi spänna loss skidorna och långsamt pulsa uppför. Juratind som var dagens mål kom närmre och närmre och äntligen stod vi så vid foten av den spira vi slutligen skulle klättra upp för, för att nå toppen. Med mat i magen (varm lunch för mig och norska mackor för Halvor) ställde vi ifrån oss skidorna och började återigen pulsa fram i pjäxor. Här uppe var snön extremt lös och hjärtat pumpade på max när vi passerade oändliga snörännor där snön rasade inunder oss. Till min förtjusning var lättnaden stor när vi äntligen kunde börja klättra! Det jag varit mest oroad för inför äventyret visade sig vara det som kändes bäst och mest tryggt, även om klättring i skidpjäxor innebar en viss utmaning i sig. Glädjen var enorm när jag med ödmjukt hjärta äntligen fick sätta mina stela pjäxor på toppen!
Det här var den första bestigningen av Juratind sedan oktober förra året och att få susa ner för 1000 fallhöjdsmeter i orörd snö (eller Halvor susade, jag höll andan och hoppades på det bästa) var helt magiskt!
1 av 7 toppar avklarade och jag var helt slut. Stressad av väder, ben som spagetti, fortfarande oroad över fortsättningen, men trotts allt med ett leende på läpparna.
Bestigningarnas turordning blev omkastad redan från dag 1 och den nya planen var helt baserad på väder och snöförhållanden, vilken topp som var mest gynnsam för tillfället. Juratind blev den första toppen just för att ha möjlighet att använda sig av skidor. Hade vi väntat ett par dagar till hade det blivit till fots vilket tidvis förmodligen hade varit ännu tyngre i den mjuka snön.
Om dag 1 var en lång dag, blev dag 2 utan tvekan längre! I dimma, regn och snöslask begav jag mig till topps i sällskap med Amund Amundsen, kusin till Ingvill Aasheim Norges yngsta Fjälldrottning och en av mina inspirationskällor för just den här resan. Vi avverkade vad som kändes som oändliga km i djup snö på detta som var både min och Amunds premiärtur mot Store Trolltind.
Likt gårdagen bjöd Trolltindsmassivet på snörännor där knappt isyxan ens höll oss på plats. Kommer jag någonsin att känna mig bekväm i mjuk snö som rasar? Med adrenalin pumpande ur öronen, svetten rinnande längs med ryggraden och händer stelfrusna efter att ha kämpat genom snön kom vi fram till toppen av Trollväggen, Europas högsta vertikala bergvägg och dagens första delmål. Jag la mig på klippan vid toppen för att titta ner för stupet. Tyvärr låg dimman så tät så jag hade svårt att avgöra om det var 1 m, eller 1000 m ner. Så vad tänker man på här? Se upp för stupet, vilket stuuuup? Skämt åsido, fast jo så tänkte jag nog. Innan vi fortsatte mot toppen tog vi en efterlängtad lunchpaus. För min del en värmande gryta i mjukkonserv och en rejäl dubbelmacka för Amund. Det där med mackor till lunch… För att nå toppen av Store Trolltind skulle ytterligare ett par snöfyllda rännor traverseras. Utöver rasrisken stod vi inför ett svårt beslut att fatta när vi närmades oss det vi trodde var toppen. Trolltindsmassivet består av flertalet toppar som man passerar på vägen. I den dimma vi befann oss i, hade vi inte bara svårt att navigera sidledes, vi hade också svårt att avgöra vilken av topparna som var vår topp. Vi visste att om vi gjorde ett toppförsök som visade sig vara fel, hade vi varit tvungna att avbryta och gå tillbaka på grund av tidsbrist. Vi tog 10 extraminuter för att vara helt säkra och tog sedan en chansning genom dimman mot toppen! Till vår glädje hade vi navigerat rätt och toppen var bestigen! Att skriva in sig i ”toppboken” var dessvärre otänkbart, då den lilla stuga som finns på toppen fortfarande var helt insnöad.
Efter dag 1 tänkte jag vid något tillfälle ” vad skönt, nu måste den värsta delen vara klar” bara att skratta åt idag och avlägga några timmar till i de rasande snörännorna! Men lite glädje hade vi iaf av snön, när vi åkte kana på ryggsäckarna för att snabbt ta oss nedför berget. Efter 13 timmar till fots var det skönt att tömma vattnet ur kängorna och lägga huvudet på kudden och få några timmar sömn innan dag 3 inleddes.
Romsdalshorn som är den toppbestigningen som innebär mest teknisk klättring, som skulle vara min final, fick läggas dag 3 då väderleksrapporten lovade uppehåll nästan hela dagen. Från köksfönstret på Romsdalslodge, min utgångspunkt under veckan hade jag utsikt mot hornet så fort vädret tillät. Vi hade stirrat mot varandra flera gånger och det var med stor nervositet jag närmade mig hornet denna tidiga morgon. Att klättra långa replängder, med vidunderlig utsikt har något lätt fängslande med sig. Det är som en lek, men med något allvarligt smygande i bakgrunden.
På toppen av Romsdalshorn sprack det vilande molntäcket upp, solen kikade fram och jag kunde för första gången verkligen njuta av det här fantastiska jag faktiskt påbörjat. Klättringen som jag oroat mig så mycket för, var det bästa jag någonsin fått uppleva. Nämnde jag att det nästan var helt snöfritt?
Lite glädje och stärkt självkänsla kan göra mycket för motivationen, särskilt då osäkerheterna inför kommande dagar och väder fortfarande ruvade.
De följande två dagarna blev lite av ett bergsbestigningsinferno med totalt 4 toppar. De varma dagarna gjorde att snön fortsatte att smälta snabbt och för att inte riskera att till följd av snöras inte kunna ta mig till alla toppar la jag i en högre växel. Det enda jag med säkerhet kunde veta var ju hur förhållandena var just i den sekund jag befann mig i. Återigen tog jag hjälp av snöexperten och bergsguiden Halvor. Utan Halvor hade det inte blivit några bestigningar alls i den terrängen eftersom jag inte har kunskaper nog att bedöma snöns hållfasthet. Vi började vandra mot Kungen som normalt sett är den lättaste bestigningen av de 7, men idag var jag bara glad och tacksam att vi ens kom dit i regnrusket. Efter en god bit mat på toppen tog vi oss ut till det som kallas Kungens knä, för att spana ut mot Drottningen för att klargöra snöläget. Halvor bedömde att snön med stor sannolikhet skulle hålla för att ta oss hela vägen ner i dalen mellan kungligheterna och sedan upp på Drottningen.
I takt med att vi klättrade högre upp mot Drottningens krona sprack solen upp och utsikten från toppen var fullkomligt förtrollande! Hade jag fått önska mig något litet mer i denna rikedom hade det varit att stanna kvar på toppen, men trotts kroppens trötta protester var det bara att klättra ner igen.
För övrigt hade jag också önskat mig en vilodag dagen därpå för att ”äta upp mig” och vila tillbaka lite krafter. Men Halvor pekade på fördelarna att försöka nå toppen av Kvanndalstind tidigt nästa morgon. Det bästa hade varit att påbörja bestigningen vid 03.00 på morgonen, då snön fortfarande var kall, men för att ändå öka chanserna för mig att faktiskt klara den fysiska utmaningen enades vi om att 06:00 var mer lämpligt.
Vid det här laget var min kropp så trött att jag hade svårt att somna in på kvällen. Tankarna snurrade runt.
Dagen startade längst in i Vengedalen där jag åtminstone fick 500 snöfria meter innan vi återigen började pulsa fram. När vi kom över den första lilla bergsryggen att passera slogs vi av ett efterlängtat solsken som sedan följde oss hela dagen. Trotts att solen gjorde att underlaget blev sämre och sämre, var det ändå härligt med energin från solens strålar trotts att vinden nästan blåste kläderna av mig. Bestigningen bjöd på blandade upplevelser, klättringen var som tidigare en skön frihetskänsla och utsikten perfekt.
Själva toppen av Kvanndalstind är inte mycket att stanna vid, så det blev direkt en nedstigning ner till den lilla dal som delar Kvanndalstind från ryggen av Vengetind. Här ställdes vi inför ett beslut. Skulle vi testa att idag fortsätta mot Store Vengetind. Rent praktiskt innebär det en svårare klättring än vad som skulle krävas om man tar toppen via den vanliga leden, dvs från andra hållet. Väntar vi till imorgon skulle snön bli sämre, men benen piggare. Med toppen så retligt nära, det var i alla fall så det kändes, beslöt vi oss för att köra på. Det där med att toppen var retligt nära fick jag omvärdera ett antal gånger. Hur långt bort kunde den egentligen ligga?! Klättringen visade sig bli mer avancerad än väntat. Vinden ville heller inte ge med sig och det där dåliga skämtet om stuuupet ekade i huvudet när jag likt en kutryggig klockringare från Paris stapplade över ryggens klippiga partier rädd att blåsa ner. På ren och skär tjurskallighet satte jag den 2a juli foten på toppen av Store Vengetind som blev den sista av de 7 topparna. Tjurigheten byttes snabbt till glädje, ödmjukhet, lycka och en brännande het tår i ögat. Dom få sekunder man har på sig att bli lite sentimental där högst upp på toppen, förvaltade jag maximalt med alla dessa känslor.
Jag kan inte påstå att jag älskar mjuk snö, men jag kan i alla fall sträcka mig så långt som att det var en tacksam hjälp för att ta sig snabbt ner. 10 timmar upp och 1 timma ner. Väl nere i dalen väntade målgångsfikat bak på Halvors flakbil. En kunglig fika enligt min mening. Kaffe och kaka har sällan smakat så gott.
Det jag sökte när jag åkte till Norge, var den där pirrande känslan i magen som jag tidigare fått när jag stått på startlinjen i kanotsammanhang, eller gått i mål efter en speciell prestation fast helt utan tävling kopplat till uppgiften. Jag ville helt enkelt ha en stor fysisk utmaning som efteråt kunde lämna mig med en segerkänsla. Jag tror att känslan bara går att hitta om man hittar just den där rätta utmaningen som stundtals känns helt omöjlig men efteråt känns så självklar. Jag är osäker på vad nästa utmaning kommer att bli, först vill jag klättra mer och uppskatta allt jag lärt mig på det här äventyret. Men ett är säkert, det kommer bli fler för känslan av att uppleva något som inte kan upplevas utan en fysisk utmaning är helt oslagbar oavsett hur djup snön är! Till den dag jag kommer på vad det ska bli, ska jag åter njuta av Romsdalen och vintertid ge snön en ärlig chans.
Sedan december 2014 har jag laddat och planerat inför mitt livs utmaning. Jag är kanotisten som sommaren 2015 skulle byta min paddel mot klättersele och rep, redo att möta nya utmaningar. Mitt sikte var inställt på Romsdalen i Norge, där jag hört talas om 7 mytomspunna bergstoppar där mitt mål var att bestiga alla 7 på lika många dagar, erövra utmärkelsen Fjälldrottning och med det också bli Sveriges första Fjälldrottning.
Romsdalen är en riktig pärla med slingrande fjordlandskap och skarpa bergstoppar som reser sig mot himlen. Om vykorten är vackra, är sanningen flerfaldigt dramatisk. Dom allra flesta som kommer till området är bilturister som kör upp och ner för Trollstigen, en helt galen bilväg som kränger sig upp i bergen med en stigning på hela 850 m. Vid toppen av Trollstigen finns en välbesökt turistanläggning där man kan blicka ut över dalen nedanför och inte mindre än 3 av mina delmål, Store Trolltind, Kungen och Drottningen.
Visst finns friluftentusiaster som besöker området av samma anledning som jag, men med tanke på hur dramatiskt landskapet är och hur lättillgängligt de äventyrliga fjällen ändå ligger, förvånar det mig att inte fler öppnar bildörren och kliver ut.
Mitt mål var att bestiga 7 bergstoppar på 7 dagar, Store Vengetind, Store Trolltind, Kvanndalstind, Juratind, Kungen, Drottningen och Romsdalshorn. Turordningen hade jag noggrant lagt upp för att skaffa mig värdefull erfarenhet längs med vägen. När jag den 25e juni rullade iväg mot Norges västkust var jag redo för uppgiften!
Jag hade fått väderrapporter från Romsdalen som vittnade om en extremt sen vår och sommar och att det förmodligen skulle kunna vara ganska blött och en del snö kvar även i slutet på juni och början av juli. Men ingen visste helt klart hur det skulle se ut på och kring topparna.
Planen var att ta första toppen den 28e juni, men då väderförhållandena såg riktigt fina ut den 27e, bestämde jag mig för att en dag tidigare på egen hand se efter hur det egentligen låg till med vatten och snö.
Innan äventyret ens hade börjat på riktigt fick jag mig en ordentlig chock! Snödjupet gick till midjan på vissa ställen och i den värme som precis dragit in var snön mjuk och laviner smällde runt omkring mig i dalgången. Ekot från lavinerna och den snömassa som rasade gjorde mig oroväckande tveksam till fortsättningen. När jag återvände efter den avbrutna turen var solen det enda som fortfarande sken. Skulle jag behöva avbryta innan jag ens börjat och återvända senare på hösten, eller rent av nästa år?!
Inför den riktiga starten dagen därpå är jag idag tacksam för den misslyckade smygstarten. Det gjorde att jag fick chans att diskutera läget med skid- och klätterlegenden Halvor Hagen som inte föga förvånande rekommenderade mig att ta med skidor dagen därpå. Skidor?? Öh, ja visst! Skidor ingick visserligen inte i grundpackningen, jag hade ju planerat ett sommaräventyr, men med lite hjälp från äventyrsoasen Romsdallodge var även det fixat. Vad som än händer, ordnar det sig som Svärfar brukar säga. Till klättringspremiären stod jag så med pjäxor på fötterna, ett par skidor i handen och Halvor vid min sida.
Det blev en lång dag. Jag älskar uppförsbacke och långsamt gnet för att nå ett mål! Det är då mina tankar mår som bäst, blir rena och klara. Vi malde på Halvor och jag. Timmarna passerade. Där backarna blev för branta fick vi spänna loss skidorna och långsamt pulsa uppför. Juratind som var dagens mål kom närmre och närmre och äntligen stod vi så vid foten av den spira vi slutligen skulle klättra upp för, för att nå toppen. Med mat i magen (varm lunch för mig och norska mackor för Halvor) ställde vi ifrån oss skidorna och började återigen pulsa fram i pjäxor. Här uppe var snön extremt lös och hjärtat pumpade på max när vi passerade oändliga snörännor där snön rasade inunder oss. Till min förtjusning var lättnaden stor när vi äntligen kunde börja klättra! Det jag varit mest oroad för inför äventyret visade sig vara det som kändes bäst och mest tryggt, även om klättring i skidpjäxor innebar en viss utmaning i sig. Glädjen var enorm när jag med ödmjukt hjärta äntligen fick sätta mina stela pjäxor på toppen!
Det här var den första bestigningen av Juratind sedan oktober förra året och att få susa ner för 1000 fallhöjdsmeter i orörd snö (eller Halvor susade, jag höll andan och hoppades på det bästa) var helt magiskt!
1 av 7 toppar avklarade och jag var helt slut. Stressad av väder, ben som spagetti, fortfarande oroad över fortsättningen, men trotts allt med ett leende på läpparna.
Bestigningarnas turordning blev omkastad redan från dag 1 och den nya planen var helt baserad på väder och snöförhållanden, vilken topp som var mest gynnsam för tillfället. Juratind blev den första toppen just för att ha möjlighet att använda sig av skidor. Hade vi väntat ett par dagar till hade det blivit till fots vilket tidvis förmodligen hade varit ännu tyngre i den mjuka snön.
Om dag 1 var en lång dag, blev dag 2 utan tvekan längre! I dimma, regn och snöslask begav jag mig till topps i sällskap med Amund Amundsen, kusin till Ingvill Aasheim Norges yngsta Fjälldrottning och en av mina inspirationskällor för just den här resan. Vi avverkade vad som kändes som oändliga km i djup snö på detta som var både min och Amunds premiärtur mot Store Trolltind.
Likt gårdagen bjöd Trolltindsmassivet på snörännor där knappt isyxan ens höll oss på plats. Kommer jag någonsin att känna mig bekväm i mjuk snö som rasar? Med adrenalin pumpande ur öronen, svetten rinnande längs med ryggraden och händer stelfrusna efter att ha kämpat genom snön kom vi fram till toppen av Trollväggen, Europas högsta vertikala bergvägg och dagens första delmål. Jag la mig på klippan vid toppen för att titta ner för stupet. Tyvärr låg dimman så tät så jag hade svårt att avgöra om det var 1 m, eller 1000 m ner. Så vad tänker man på här? Se upp för stupet, vilket stuuuup? Skämt åsido, fast jo så tänkte jag nog. Innan vi fortsatte mot toppen tog vi en efterlängtad lunchpaus. För min del en värmande gryta i mjukkonserv och en rejäl dubbelmacka för Amund. Det där med mackor till lunch… För att nå toppen av Store Trolltind skulle ytterligare ett par snöfyllda rännor traverseras. Utöver rasrisken stod vi inför ett svårt beslut att fatta när vi närmades oss det vi trodde var toppen. Trolltindsmassivet består av flertalet toppar som man passerar på vägen. I den dimma vi befann oss i, hade vi inte bara svårt att navigera sidledes, vi hade också svårt att avgöra vilken av topparna som var vår topp. Vi visste att om vi gjorde ett toppförsök som visade sig vara fel, hade vi varit tvungna att avbryta och gå tillbaka på grund av tidsbrist. Vi tog 10 extraminuter för att vara helt säkra och tog sedan en chansning genom dimman mot toppen! Till vår glädje hade vi navigerat rätt och toppen var bestigen! Att skriva in sig i ”toppboken” var dessvärre otänkbart, då den lilla stuga som finns på toppen fortfarande var helt insnöad.
Efter dag 1 tänkte jag vid något tillfälle ” vad skönt, nu måste den värsta delen vara klar” bara att skratta åt idag och avlägga några timmar till i de rasande snörännorna! Men lite glädje hade vi iaf av snön, när vi åkte kana på ryggsäckarna för att snabbt ta oss nedför berget. Efter 13 timmar till fots var det skönt att tömma vattnet ur kängorna och lägga huvudet på kudden och få några timmar sömn innan dag 3 inleddes.
Romsdalshorn som är den toppbestigningen som innebär mest teknisk klättring, som skulle vara min final, fick läggas dag 3 då väderleksrapporten lovade uppehåll nästan hela dagen. Från köksfönstret på Romsdalslodge, min utgångspunkt under veckan hade jag utsikt mot hornet så fort vädret tillät. Vi hade stirrat mot varandra flera gånger och det var med stor nervositet jag närmade mig hornet denna tidiga morgon. Att klättra långa replängder, med vidunderlig utsikt har något lätt fängslande med sig. Det är som en lek, men med något allvarligt smygande i bakgrunden.
På toppen av Romsdalshorn sprack det vilande molntäcket upp, solen kikade fram och jag kunde för första gången verkligen njuta av det här fantastiska jag faktiskt påbörjat. Klättringen som jag oroat mig så mycket för, var det bästa jag någonsin fått uppleva. Nämnde jag att det nästan var helt snöfritt?
Lite glädje och stärkt självkänsla kan göra mycket för motivationen, särskilt då osäkerheterna inför kommande dagar och väder fortfarande ruvade.
De följande två dagarna blev lite av ett bergsbestigningsinferno med totalt 4 toppar. De varma dagarna gjorde att snön fortsatte att smälta snabbt och för att inte riskera att till följd av snöras inte kunna ta mig till alla toppar la jag i en högre växel. Det enda jag med säkerhet kunde veta var ju hur förhållandena var just i den sekund jag befann mig i. Återigen tog jag hjälp av snöexperten och bergsguiden Halvor. Utan Halvor hade det inte blivit några bestigningar alls i den terrängen eftersom jag inte har kunskaper nog att bedöma snöns hållfasthet. Vi började vandra mot Kungen som normalt sett är den lättaste bestigningen av de 7, men idag var jag bara glad och tacksam att vi ens kom dit i regnrusket. Efter en god bit mat på toppen tog vi oss ut till det som kallas Kungens knä, för att spana ut mot Drottningen för att klargöra snöläget. Halvor bedömde att snön med stor sannolikhet skulle hålla för att ta oss hela vägen ner i dalen mellan kungligheterna och sedan upp på Drottningen.
I takt med att vi klättrade högre upp mot Drottningens krona sprack solen upp och utsikten från toppen var fullkomligt förtrollande! Hade jag fått önska mig något litet mer i denna rikedom hade det varit att stanna kvar på toppen, men trotts kroppens trötta protester var det bara att klättra ner igen.
För övrigt hade jag också önskat mig en vilodag dagen därpå för att ”äta upp mig” och vila tillbaka lite krafter. Men Halvor pekade på fördelarna att försöka nå toppen av Kvanndalstind tidigt nästa morgon. Det bästa hade varit att påbörja bestigningen vid 03.00 på morgonen, då snön fortfarande var kall, men för att ändå öka chanserna för mig att faktiskt klara den fysiska utmaningen enades vi om att 06:00 var mer lämpligt.
Vid det här laget var min kropp så trött att jag hade svårt att somna in på kvällen. Tankarna snurrade runt.
Dagen startade längst in i Vengedalen där jag åtminstone fick 500 snöfria meter innan vi återigen började pulsa fram. När vi kom över den första lilla bergsryggen att passera slogs vi av ett efterlängtat solsken som sedan följde oss hela dagen. Trotts att solen gjorde att underlaget blev sämre och sämre, var det ändå härligt med energin från solens strålar trotts att vinden nästan blåste kläderna av mig. Bestigningen bjöd på blandade upplevelser, klättringen var som tidigare en skön frihetskänsla och utsikten perfekt.
Själva toppen av Kvanndalstind är inte mycket att stanna vid, så det blev direkt en nedstigning ner till den lilla dal som delar Kvanndalstind från ryggen av Vengetind. Här ställdes vi inför ett beslut. Skulle vi testa att idag fortsätta mot Store Vengetind. Rent praktiskt innebär det en svårare klättring än vad som skulle krävas om man tar toppen via den vanliga leden, dvs från andra hållet. Väntar vi till imorgon skulle snön bli sämre, men benen piggare. Med toppen så retligt nära, det var i alla fall så det kändes, beslöt vi oss för att köra på. Det där med att toppen var retligt nära fick jag omvärdera ett antal gånger. Hur långt bort kunde den egentligen ligga?! Klättringen visade sig bli mer avancerad än väntat. Vinden ville heller inte ge med sig och det där dåliga skämtet om stuuupet ekade i huvudet när jag likt en kutryggig klockringare från Paris stapplade över ryggens klippiga partier rädd att blåsa ner. På ren och skär tjurskallighet satte jag den 2a juli foten på toppen av Store Vengetind som blev den sista av de 7 topparna. Tjurigheten byttes snabbt till glädje, ödmjukhet, lycka och en brännande het tår i ögat. Dom få sekunder man har på sig att bli lite sentimental där högst upp på toppen, förvaltade jag maximalt med alla dessa känslor.
Jag kan inte påstå att jag älskar mjuk snö, men jag kan i alla fall sträcka mig så långt som att det var en tacksam hjälp för att ta sig snabbt ner. 10 timmar upp och 1 timma ner. Väl nere i dalen väntade målgångsfikat bak på Halvors flakbil. En kunglig fika enligt min mening. Kaffe och kaka har sällan smakat så gott.
Det jag sökte när jag åkte till Norge, var den där pirrande känslan i magen som jag tidigare fått när jag stått på startlinjen i kanotsammanhang, eller gått i mål efter en speciell prestation fast helt utan tävling kopplat till uppgiften. Jag ville helt enkelt ha en stor fysisk utmaning som efteråt kunde lämna mig med en segerkänsla. Jag tror att känslan bara går att hitta om man hittar just den där rätta utmaningen som stundtals känns helt omöjlig men efteråt känns så självklar. Jag är osäker på vad nästa utmaning kommer att bli, först vill jag klättra mer och uppskatta allt jag lärt mig på det här äventyret. Men ett är säkert, det kommer bli fler för känslan av att uppleva något som inte kan upplevas utan en fysisk utmaning är helt oslagbar oavsett hur djup snön är! Till den dag jag kommer på vad det ska bli, ska jag åter njuta av Romsdalen och vintertid ge snön en ärlig chans.
ÅRET ÄVENTYR 2014
Cyklisten som INTE KAN FÅ NOG
|
Hon har rest mer eller mindre hela sitt liv och hon har också kämpat med diagnosen BDD (body dysmorphic disorder). I sommar tar Lena Reutergårdh sig an en sex månader lång utmaning då hon ska cykla från Sverige till Afghanistan.
Du började resa tidigt? Redan som åttaåring flyttade familjen till Singapore. Vistelsen där gjorde starkt intryck på mig. Jag blev väldigt fascinerad av alla människor och det mångkulturella klimatet När vi kom hem till Småland hade jag det ganska svårt att finna mig till rätta. Och resandet fortsatte? Jag har alltid velat iväg och jag började tidigt tågluffa runt i Europa. Eftersom en av mina drömmar var att utbilda mig till Industridesigner satsade jag ett antal år på att komma in på Konstfack, men när jag väl kommit in och fått en plats tog jag snabbt studieuppehåll och reste iväg på ett längre äventyr. Jag varvade sedan studier och resor fram till examen. Tyvärr har jag inte klarat av att satsa 100% på min formgivning eftersom jag inte har mått psykiskt bra. Jag har en diagnos BDD som jag fick för ca 10 år sedan. Kan du berätta om diagnosen? Man har en bild av sig själv som inte stämmer överens med verkligheten, man skäms för sitt jag. Samtidigt kan man ha ett bra självförtroende och tycka att man är duktig och att man är en ganska trevlig person, men trots det bär man på en form av skam inom sig. Redan som liten när någon riktade en kamera mot mig fick jag utbrott, hela mitt liv sattes i gungning av att någon förevigade mig på bild och att jag inte hade kontroll. Mina föräldrar förstod nog inte riktigt. De upplevde nog att jag var lite envis, kreativ, gick min egen väg och visste precis vad jag ville. När jag blev äldre klarade jag inte av att hålla kvar sociala relationer, många gånger blev jag så pass stressad att jag drog ur telefonjacket och svarade inte i telefon på flera veckor. Hur har det här påverkat dig? Många tror att det bara handlar om en utseendefixering, att man tycker att man är ful, och det tycker man, men det handlar också om att man inte duger, att man får en extrem ångest av sitt eget jag. Jag hade ofta huvudbonader för att dölja delar av mitt utseende. Att bära slöja eller turban funkade perfekt när jag reste i länder som Iran där alla kvinnor är tvungna att dölja håret. Däremot uppstod problem när jag lärde känna människor. Eftersom när jag blev hembjuden vill de gärna att huvudbonaden skulle åka av och då började jag känna att det blev jobbigt. Jag blev irriterad över att de la sig i. Nu efteråt förstår jag varför jag blev sur. Jag kände att de kom mig in på djupet, på min sårbara punkt, det jag alltid har försökt skydda mig emot. Kan du berätta om när du fick diagnosen? Jag hade precis fyllt 30 och kommit kom hem från en två år lång resa, allt kändes toppen och jag hoppades på att kunna ta tag i min formgivning. Men redan efter några månader bröt jag samman. Mina föräldrar kände då att jag behövde professionell hjälp. Man kom fram till vilken diagnos det var och jag fick medicinering samt KBT behandling. Allt blev mycket bättre då jag kunde sätta ord på vad som varit fel. Däremot har det varit svårt att bryta ett invant beteende dvs att våga komma människor nära. Du ska cykla till Afghanistan i sommar men du har cyklat en del tidigare? Sommaren 2010 funderade jag på att flytta ut på landet, men så dök det upp en cykel på Blocket, en Koga Miyata i exakt rätt storlek till ett mycket bra pris. Han som sålde cykeln var en trevlig äldre man, som hade haft en cykelaffär i Göteborg. Några dagar senare hämtade jag cykeln i Mariestad, mannen blev ganska chockad när han hörde att jag skulle cykla till Sudan, eftersom jag även berättade att jag aldrig hade cyklat längre än några km tidigare. Jag cyklade iväg längs Göta kanal, första natten hade jag så ont i benen att jag låg och skrek i tältet. Men efter några dagar blev det bättre. Jag lämnade cykeln i Oskarshamn för att återvända till Stockholm och fixa det praktiska inför resan. Min rektor gav mig 6 månaders tjänstledigt. Den 10 augusti cyklade jag iväg från Oskarshamn med sikte på Sudan. Min sportiga mamma, har senare berättat att hon trodde att jag skulle vända i Skåne, men när jag nådde Prag förstod även hon att jag skulle ta mig hela vägen till Khartoum. Hur orkade du? Jag tror att det beror på att jag är så envis. Dessutom var det så fantastiskt roligt, en sådan frihets känsla att bara kunna trampa iväg på morgonen, inte behöva fundera på vad jag ska ha på mig eller vad jag ska göra. Dessutom så träffade jag så många fantastiska och intressanta människor längs vägen. Hur var din cykelvana innan allt det här? Jag cyklade inte ens till jobbet Även när jag bodde tio minuter från jobbet tog jag tunnelbanan men jag är så än idag. Det måste vara på riktigt för att jag ska känna mig motiverad. Hur mådde du när du cyklade? Jag har aldrig mått så bra. Man motionerar, är utomhus hela dagarna och äter regelbundet. Redan efter 1 månad kunde jag sluta med min antidepressiva medicin eftersom jag fick så mycket endorfiner av allt trampande. Jag trodde att jag skulle fundera mycket på livet men det gjorde jag inte, jag kände mig väldigt fri både i kroppen och i själen. Det bästa med att resa med cykel? Friheten, friheten att kunna ta sig fram i världen för egen maskin Att kunna stanna precis var och när jag vill. Att långsamt få upptäcka nya platser. Har du kvar samma cykel till den kommande resan som när du cyklade till Sudan? Ja det är samma, jag hade inte ens en punktering. Jag bytte bakdäck i Belgrad men sedan körde jag på samma. Hur kommer det sig att det blir ännu en långtur? Efter att min mor gick bort i cancer för ett år sedan, har jag funderat en hel del på livet och dess mening. Jag har insett att jag mår som bäst när jag får leva enkelt och inte veta vad som kommer hända. Vad är planen med ditt äventyr Back to Afghanistan? Jag har alltid varit nyfiken på Centralasien och dragits dit. Mitt mål är Masar-e Scharif i Afghanistan, men det är vägen dit som är själva syftet med resan. Att få leva nära naturen, vara utomhus hela dagarna och inte veta vad dagen har att erbjuda och vilka människor jag kommer att möta, Jag brukar aldrig detaljplanera mina äventyr eftersom jag då går miste om så mycket. Däremot håller jag alla mina sinnen öppna. Får jag höra om en spännande plats längs vägen tar jag en avstickare. Träffar jag intressanta människor stannar jag eventuellt längre på en plats. Vägrar ett land att utfärda visum hittar jag en ny väg att ta mig fram. De är de kreativa utmaningarna som gör resan till ett äventyr. Kommer du att träna mer den här gången? Jag ska ut och cykla lite i helgen och även träna lite på gym för att vara lite mer vältränad den här gången. Så att jag slipper öva upp mig de första veckorna. |
Juryns motivering:
Hon får stipendiet Årets äventyr och 40 000 kronor för projektet Back to Afghanistan – en resa på cykel från Sverige till Afghanistan. Den sex månader långa resan genom Europa och delar av Asien är inte bara en fysisk utmaning, utan också ett sätt för henne att lära sig att hantera sin sjukdom, BDD (Body Dismorphic Disporder). Hennes äventyr är en inspiration för alla och ett bevis på att man med rätt inställning kan klara de största av utmaningar. |
|
Om stipendiet Årets Äventyr
Bakgrund:
Varje år delar vi ut priset Årets Äventyr™ till en svensk man eller kvinna eller grupp. Syfte: Syftet med stipendiet är att inspirera och uppmuntra äventyrare men även att få flera roliga och kvalitativa äventyr att genomföras av svenskar. Kriterier: Urvalskriterier för att vara med och tävla om stipendiet är först och främst att äventyret ska ha ske i naturen, varsomhelst i världen och inom ett år från det att stipendiet har delats ut. Det kan vara vilken typ av äventyr som helst, inga begränsningar finns. Personerna som söker ska dock vara svenska medborgare. För att vara med och tävla ska du/ni skicka in en projektplan med en beskrivning av projektet, en tidsplan samt en budget för äventyret. Även en beskrivning av eventuella, tidigare genomförda äventyr och ett CV med bild ska bifogas. Observera att mottagaren är ansvarig för eventuella vinstskatter. Man förbinder sig till att dokumentera äventyret i bild och text som Årets Äventyrare™ sedan har rätten att använda i vidare kommunikation. Om det beskrivna projektet inte genomförs, är vinnaren/vinnarna återbetalningsskyldiga. Vinnarna av Årets Äventyr™ presenteras i år på Vildmarksmässan i Stockholm. OBS! Vinnarna måste kunna vara på plats under Vildmarksmässan i mars för prisutdelning och fest på kvällen. VINNARE AV ÅRETS ÄVENTYR 2014 VINNARE AV ÅRETS ÄVENTYR 2013 VINNARE AV ÅRETS ÄVENTYR 2012 VINNARE AV ÅRETS ÄVENTYR 2011 VINNARE AV ÅRETS ÄVENTYR 2010 VINNARE AV ÅRETS ÄVENTYR 2009 |
|
Årets Äventyr 2013 är utsedd!
Ett stort grattis till Sören Kjellkvist som utsågs till vinnare av Årets Äventyr 2013 för hans kommande äventyr "Överleva Norska kusten". Motiveringen för utmärkelsen lyder:
"Årets Äventyr 2013 - "Genom att lämna plånboken hemma när han ger sig iväg på sin livs resa visar Sören Kjellkvist att man kan uppleva äventyret utan att spendera stora pengar. Under tre månader tänker han paddla hela Norges 280 mil långa kust utan yttre hjälp och med ett tydligt back to basic-upplägg genom att fiska och samla tång, kelp, musslor och snäckor. Med denna paddling vill han samtidigt belysa rådande miljöförhållanden i andra vatten, som Östersjön, där detta äventyr aldrig skulle kunna genomföras."
Drömmer du om att uppleva det stora äventyret? Är ni en familj eller ett kompisgäng som pratat om att genomföra det där äventyrs projektet?
Nu har alla chansen att få sina drömmar uppfyllda. Många människor har viljan, men de flesta har svårt att komma iväg från vardagens stress och åtaganden. Kanske är det kostnaden som sätter käppar i hjulen? Årets Äventyrare™ har nu instiftat ett stipendium kallad Årets Äventyr™, som ekonomiskt ska stötta en enskild person, familj eller ett team, att ge sig ut och uppleva äventyret som de alltid har drömt om.
Ansökan är öppen för alla, så samla ihop dina kamrater eller familj och planera ert projekt. Det kanske blir just ni som får uppfylla er dröm. Välkommen med er ansökan!
"Årets Äventyr 2013 - "Genom att lämna plånboken hemma när han ger sig iväg på sin livs resa visar Sören Kjellkvist att man kan uppleva äventyret utan att spendera stora pengar. Under tre månader tänker han paddla hela Norges 280 mil långa kust utan yttre hjälp och med ett tydligt back to basic-upplägg genom att fiska och samla tång, kelp, musslor och snäckor. Med denna paddling vill han samtidigt belysa rådande miljöförhållanden i andra vatten, som Östersjön, där detta äventyr aldrig skulle kunna genomföras."
Drömmer du om att uppleva det stora äventyret? Är ni en familj eller ett kompisgäng som pratat om att genomföra det där äventyrs projektet?
Nu har alla chansen att få sina drömmar uppfyllda. Många människor har viljan, men de flesta har svårt att komma iväg från vardagens stress och åtaganden. Kanske är det kostnaden som sätter käppar i hjulen? Årets Äventyrare™ har nu instiftat ett stipendium kallad Årets Äventyr™, som ekonomiskt ska stötta en enskild person, familj eller ett team, att ge sig ut och uppleva äventyret som de alltid har drömt om.
Ansökan är öppen för alla, så samla ihop dina kamrater eller familj och planera ert projekt. Det kanske blir just ni som får uppfylla er dröm. Välkommen med er ansökan!
